Jag står utom dig
och jag faller
din fasad ligger som en chockvåg
av fotoner mot omvärlden
men du brister
vittrar
Du är inte längre värd att dö för
inte idag och inte för oss
men att döda är en annan sak
för din skull
utan skuld
Vi reciterar:
”Låt den med mest sving
kasta första stenen!”
I en gemenskap av våld kan endast handling tala
och likt jycklarna runt Jerikos murar skall vi
göra oss hörda
för i oss har de skapat sin undergång
de har sått ett frö som nu är vår börda
planterat en tumör i vår tallkottkörtel
som stör signalen
vi är helt alienerade
och när djur är automater
kan vi inte längre värja oss
från att stå där mitt över,
se på hur du slocknar
som om du var din egen sol
och till sist stå upp
som kvinnan, bruten
med sitt hjärta
i sin hand, knuten
i fickan
hela vägen in i
slutet
