Brolle Jr.

Att leka med svavel och aska
är att stötbrinna i din hand
som en klar blå låga

En Sodomit i en kvinnas säng
Flata för en natt och gränser
låter sig döljas av lättaste rök

Det kommer krasha och brinna
Ge mig gärna lite askgrått här
bara jag får klara färger först

som din smak av snus är
stickande tungspetskänsla
i ett hav av varningslampor

De brinner genom slutna ögonlock
som pepparspray och snösol
och smakar lika oxymoront

Och det är därför vi är här

frätande mynt

jag vill kasta en näve mynt i gatan
bara för å höra dem skramla
som små barn

tusen oregelbundna lagbundna
tingelstudsar sar ting som el
skarvar i nu

skulle du böja dig innan de klingat ut
som radioaktivt avfall
ringar i huden

eller är skammen för frätande
brännande som cancer
fingrar lingrar

övermäktig hungern i dig
som syra och frätande mynt
ät nu. du nu bi gju

ge dig av dit du är
stanna kvar till nu.
bin fji go sek

sen sen si gång

to die

roadtrip och du
och jag är i himlen
såhär vill jag dö
som i en Smiths-låt

dra upp fötterna
gör bilden perfekt
som när jag var 19

du är utbytbar
inte känslan
precis som jag
i din värld

Årets (och livets) första Haiku

Andedräktsröken
och trängda knoppar väntar.
Ödet implicit

kartografi

Ikväll var jag inne i en port
där jag bott en gång i tiden
och gav några gamla nycklar
till en kvinna jag inte känner.

För varje vit fläck på kartan
som fylls i med linjer och färg
lämnas snart ett brännmärke
cirkulärt som efter en cigarett.
Tomt svart och svidande kanter.

Du kommer rämna runt mig möllan
när glöden perforerat allt för mycket.
Du är inte större än en turistkarta
Så tiden är knapp min vän.

Ge du mig ditt sönderfall,
bara jag får glöden först.

jag har en penna

Av alla här i dag var jag den trevligaste
Jag är förrådd, skrumpen och urvriden
som efter en dag i arbetsmarknadsåtgärd

vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Som en promenad över petroleumprodukter
där jag sitter med laptopen som en sköld och kastar
regnbågsfärgad gatsten i en parabel mot grå strukturer

Jag har en penna och den är min sista utväg
jaq har ingen plats jag har inga verktyg
som reklambudget eller busshållplatser
jag har bara min verklighet och banden
som håller mig fast.

Så låt mig klippa sega strängar med denna spritpenna
teckna vattenfasta vingar som en verklig kontrast på det grå.
Blyerts skulle inte fästa här eller synas.
Det här är livet vi kan inte skissa här allt ritas live
rakt ner i huden och stannar kvar
trots dåligt minne eller sanering.

Av alla här i dag var jag den trevligaste

vi jobbar inte för pengar
vi skyfflar bara tid fram och tillbaka
men den rinner mellan våra fingrar
som ett mervärde

Jag har en penna och den är min sista utväg

en morgon som den här

Vaknar till ännu ett inferno
bränder bakom mina ögon
Det är den fria viljans triumf
som slår upp dem trots allt

Bänder upp sängens isflak
för att bryta mig fri få luft
En relik en Ötzi går i dagen
fast i åren och kylans grepp

drar kall luft i värmexäxlare
och jämnar ut drivande glöd
När sval är det nya eldig
klär jag bäst i blockfärger

Ansikten

Polerade ytor som porslin
fast matta som stengods
bryter ljuset i mina ögon

Kontrollerade bågar och
betvingade kartor ler

att närma sig hösten

I. (förutsättningar)
Jag skriver aldrig lättare
än på tonvis av stålhjul och räls
invaggad i ett vänligt magnetfält
som är en skärm är ett filter
mot höstträdens solstormar och
släpper igenom ett åldrat ljus.
Gulnat i processen

II. (morgon)
Hösten är en ensam ek.
Den står där
i den lyftande morgondimman
hovrande över hagens buller
av ljust frostgräs och
mörkare långhåriga tuvor.
Jag anar den nu. Hösten alltså.
Blekt brun genom dimman.

III. (hypotes)
Oförvrängd är den ett träd av guld och feber;
en sol i rymdens halvgenomträngliga blekhet.

IV. (dagsljus)
Jag börjar närma mig det nu. Höstens hjärta.
Inte för att jag tror mig vara nära en lösning
men tycker mig se en riktning att gå
som att ha triangulerat dess position
i ett land av frost och dimma.

V. (kväll)
Men så kastar sig kvällen svartsjukt
över den blödande höstskogen
som om mörkret vill visa sitt herravälde
och beslöja skönheten från mina ögon.
Jag ser bara landbackens stjärnhopar
störa ut de mer långväga som simmat
genom vacuum, gas och mörk materia

VI. (observation)
Kometer skyndar längs landsvägarna
mot nån av ändpunkterna
i sina extrema omloppsbanor.
Räta linjer av grått men ändå cykliska.
Sprider is och damm omkring sig
som splitter av ett liv.

Det måste ut på nåt sätt.

VII. (slutsats saknas)

mitt kaparbrev

Min skrivbordsbakgrund är ett skeppsbrott
och himlen och havet går i krig över min själ.
Jag vet inte vilken sida jag vill ska vinna
men kan bara fortsätta skriva. Som simtag.

Anteckning efter anteckning.
tecken färgade som döda pixlar
flyter upp på stränder av fullt upptända
Jag plundrar dem på dikter och historier
som förfalskade kvittenser på ett liv

Det här är mitt kaparbrev